iprene

Den här hjärnan alltså.. Nu är jag inte längre så ledsen över ultimatiumet, utan mer över att jag saknar dig något obeskrivligt och inte har någon aning om du kommer tillbaka till mig.. Så otroligt bra på att change you mind hela tiden. Igår var du 100 på att du älskade mig, och vi skulle börja om om en-två veckor, men nu verkar det väldigt osäkert igen. Jag vill bara att du väntar på mig, så som jag väntar på dig. I'd wait forever and a day. Skulle aldrig låta något komma emellan oss. Och det känns så himla orättvist att vi båda verkligen tycker om varandra men att DU är den som skulle kunna såra mig. I would never do that, not to someone I love. Varför vill man såra den man är kär i? Varför vill man se den gråta och gå sönder? Jag sitter redan nu och funderar på vad du ska få i julklapp och grejer, och på vad vi ska hitta på på nyår. Don't you see, you're everything..

 

Tänker jättemkt på om du tröttnar under dom här veckorna, eller glömmer bort mig och träffar nån annan. Eller om du verkligen saknar mig massor, som jag saknar dig. Om du verkligen menar att du vill försöka igen efter en paus, eller om du bara kommer ge upp och jag är kvar wanting you. I love you and you love me, so you don't get to leave me!

... Kattis bebis fyller år imorn.. Och jag slutar 17. Vet dock inte om det blir någon skola för mig, har ingen lust att sitta i skolan i fyra timmar och må skit, har pretty much gråtit hela dagen idag. Förutom när jag gick på bio med Ems (ville dock på slutet). Men vi hämtade biljetterna en timme innan föreställningen och jag höll på att falla ihop. Jag förstår inte hur man kan må fysiskt dåligt över sånt här. But I do. Och jag DÖR varje gång jag tänker på dig. Alla minnen får benen att vika sig. Vill sätta mig på marken och gråta sönder.

 

Jag önskar att jag var i finland nuuuu, så jag slapp tänka på allt det här..