iprene

Är det här verkligen vad jag vill? Det måste det väl vara.. Jag menar, hur länge har inte jag väntat på det här? År.. Flera år, kan inte ens hålla räkningen. Men nu när vi är här, äntligen har fått det och vet hur det är, så känns det som att det hela innehåller mer downsides än upsides.. Jag bara klagar.. Vi kan inte ens prata, gör aldrig nåt och träffas knappt. Kommer aldrig riktigt igång lixom.. Tiden tar slut och det blir bråk, en massa bråk, alltid bara bråk. Och DET, tänk om det är DET? Känns ju som att det är allt, att det inte finns nåt annat.. Och jag kan inte ha det så, det blir helt hopplöst. It's like you don't get it, in order to fix things and make it work, I need you to make me feel safe. That's the point. Och ibland önskar jag att det här innehöll andra gener när det blir svårt, and I'm sorry but it's so much easier. Everything. Och jag borde absolut inte tänka så, det är helt fel.. Men orkar man verkligen det här?